Ett år som kommunalråd

Tänk vad tiden går fort när man har roligt även om man inte alltid förstår hur roligt man har...

För snart ett år sedan påbörjade jag mitt vikariat som kommunalråd för mammalediga Lisa Dahlberg.

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckt det varit roligt, men också stundtals arbetsamt och svårt. Jag har dock fått förnyat hopp kring politiken och dess möjligheter att förändra, också när man är i opposition – som nu senast i samband med budgetarbetet där våra förslag fick gehör hos kommunfullmäktiges majoritet.

Jag har på heltid fått ägna mig åt att försöka påverka förhållanden så de kan ge förutsättningar för ”det goda livet”, samtidigt som jag fått förmånen att möta en mängd verksamheter och besöka orter i kommunen som jag sällan eller aldrig tidigare besökt. Framför allt har jag dock fått möta människor.

Marks kommun är framför allt de människor som bor här, och mitt i räknandet av slantar och fördelning av resurser är det oerhört viktigt att se att det är detta det handlar om, och att ekonomin inte är målet utan medlet.

Det är därför det är så bekymmersamt när jag också mer och mer ser hur kommunen styrs. De olika partierna i minoritetsstyret har för maktens skull fått muta in sina egna intresseområden, vilket omöjliggör ett helhetsgrepp över kommunens styrning och ledning. Inga pengar från KF skall destineras till särskilda ändamål, och om KF/KS har verksamhetssynpunkter så ”lägger dom sig i”. Det är en märklig och skrämmande syn på kommunens högsta beslutande organ. För att hålla ihop den styrande minoriteten får fullmäktiges 2-mandatpartier ett oproportionerligt stort inflytande.

Det är ingen tvekan om att nuvarande styre är skadligt för kommunen, och att något måste hända nu, det kan inte vänta till nästa års val. Ett ”dukat bord” blir det inte då, trots alla plus i kommunens budget…

Mitt i allt detta finns det ändå hopp. I samband med beslutet att säkerställa de ensamkommande 18-åringarnas skolgång och fortsatta vistelse i kommunen, valde majoriteten av allianspartierna att vara med oss, medan (M) valde att vandra med (SD). I sin vilja att förhindra ett humant beslut använde man alla möjliga knep och argument för att stoppa beslutet, men där gick tack och lov gränsen för allianssamarbetet.

Vi är fortsatt rätt ute. Ropen om och kampen för solidaritet och helhetssyn vinner fortfarande gehör, samtidigt som omsorgen om den enskilde inte glöms bort. Jag är glad att jag inte är nyliberal, eftersom livet inte handlar om soloflygning.

”United we stand – divided we fall”

facebook Twitter Email

Nu lämnar du vår hemsida

Du skickas till

Klicka på länken ovan eller AVBRYT