Historien om arbetarklassens helgdag

Varje år vid denna tid hör man folk som funderar kring varför vi egentligen är lediga på 1 maj. Putslustiga anhängare av de borgerliga partierna brukar skoja om att vi firar Stalins födelsedag. Jag ska därför redogöra för de händelser och det justitiemord som tilldrog sig för länge sedan i maj månad, som gav upphov till arbetarklassens internationella helgdag.

Vi har ingenting sagt annat än sanningen. När sanningens förkunnare möts av dödsstraff, nåväl, stolt och trotsig skall jag betala priset. Sanningen – för den dog Sokrates, Kristus, Huss, Giordano Bruno. För sanningen dog legioner av de ädlaste och bästa. De visade oss vägen, vi är beredda att följa den.

 

August Spies.

Det är den 3 maj 1886 och vi befinner oss utanför Cormicks fabriker i Chicago, USA. Som medlemmar av ”Förbundet för erövrandet av 8-timmarsdagen” är vi i strejk. Tidningarna hetsar enormt mot oss. Arbetsgivaren vill krossa vår sammanslutning och har tagit in strejkbrytare. Som om inte det vore nog har vår arbetsgivare anställt en egen polisstyrka som ska försvara strejkbrytarna. Dessa kapitalistpoliser, anställda vid Allan Pinkertons detektivbyrå drar sig inte för något. Nu drabbar de samman med oss. I tumultet skjuter ”pinkertonarna” skarpt. Det slutar med att sex kamrater mister livet och flera skadas.

Dessa brutala strejkande, dessa kreatur, förstår inga andra argument än våld. Därav skall vi ge dem så mycket att de skall minnas det hela sitt liv. Handgranater borde kastas ibland folk, som vill ha mera betalt och kortare arbetsdag.

 

New York Tribune.

 

Den 4 maj 1886. Vår ledare August Spies har kallat till protestmöte på Haymarket med anledning av gårdagens händelser. Vår ledare tror inte att våldets väg är den rätta. Därför avfärdade han bestämt byggnadssnickare- fackföreningens förslag till annons Chicagos arbetartidning, som uppmanade mötesdeltagarna att ”ta vapen med er till mötet”. Han kallade till och med deras agerande för löjligt. Uppmaningen ströks ur både flygblad och annons.

Mötet blev ett bra och fredligt möte, med självaste borgmästaren närvarande. Förutom August Spies talade även Albert Parson och Samuel Fielden. När mötet slutat och folk börjat skingra sig slår plötsligt polisen till med full kraft mot mötesdeltagarna. Ett uppenbart försök att provocera våldsamheter som skulle kunna ge dem anledning att gripa våra ledare. Någon (troligen en polisagent) kastar in en bomb i folkhopen. Den här gången är det inte arbetare som får sätta livet till, utan poliser. Nu hade myndigheterna äntligen skäl att gripa ledarna för 8-timmarsdagsrörelsen.

När ”pinkertonarna” dödade sex arbetare arresterades ingen. Nu när det handlar om poliser som blivit dödade, häktas flera kamrater. Sju anarkister döms till döden. Två av domarna  omvandlades till 15 års straffarbete. De dödsdömda satt häktade i arton månader. När avrättningsdagen kom hade en av dem, Louis Lingg begått självmord i sin cell. Under sina sista timmar i livet tilläts de dödsdömda att skriva avskedsbrev, men inte ta emot besök från sina familjer. Avrättningarna skedde genom hängning.

Tider skall komma då vår tystnad i graven skall vara mäktigare än våra röster som ni nu kväver!

 

Spies sista ord i dödsögonblicket

 

Två dagar efter avrättningarna skedde begravningen. 150 000 arbetare slöt upp. Polis och militär var utkommenderade. Det var förbjudet att bära röda färger samt att sjunga eller spela. Detta påbud ignorerades och överallt lyste den röda färgen igenom och en musikkår spelade. Vid ceremonin hölls flera gripande tal.

Sex år efter avrättningarna gjorde Chicagos guvernör en granskning av dödsdomarna. I utredningen konstaterades att:

  • Juryns sammansättning var partisk och beräknad för en fällande dom
  • Jurymännen var inte grundlagsenliga, varför rättegången inte var laglig
  • De åtalade inte överbevisats om sin skuld
  • Åklagaren fann ingen orsak till åtal mot en av anarkisterna, men denne dömdes ändå
  • Domaren hade en förutfattad mening om de åtalade

 

Samtliga dödsdömda benådades. Tyvärr kunde de inte återges livet!

På kyrkogården har Chicagos arbetare rest ett monument till minnet av martyrerna. Deras namn kommer alltid förknippas med striderna för åtta timmars arbetsdag och arbetarklassens helgdag, 1 maj.

 

Fotnot: Sedvänjan att fira månaden majs ankomst är betydligt äldre än arbetarklassens helgdag. Den återfinns redan i gamla hedniska kulturer.

 

Källa: C.J. Björklund – Första maj och förtamajdemonstrationerna. Tidens förlag 1966.

 

 

 

 

 

 

facebook Twitter Email

Nu lämnar du vår hemsida

Du skickas till

Klicka på länken ovan eller AVBRYT