Svalbard
Det finns få platser på Jorden där klimatfrågan är lika närvarande som på Svalbard. De förändringar som sker i form av mildare temperatur och ökad luftfuktighet påverkar de snö– och isbeklädda bergsmassorna som detta säregna område mellan 74:e och 81:a norra breddgraderna utgör.
Forskningen är betydelsefull i området och skapar förhoppningsvis möjligheter för en utveckling mot en fossilfri värld som kan dämpa den globala växthuseffekten.
När jag sätter mig på ett plan den 12/8 med destination Longyearbyen, ögruppens huvudort, är målet att tillsammans med en grupp socialdemokratiska riksdagsledamöter vid ett intensivt besök på några dagar få med ökad kunskap och insikt kring de förhållanden som råder i denna del av Arktis.
Klimatpolitikens gemensamma överenskommelse från Parisavtalet, där hållbar utveckling är ett samlat begrepp,
gör gränsöverskridande samarbete avgörande.
Just i Longyearbyen, huvudorten på Svalbard, präglas en stor del av livet kring detta ämne.
Det framgår inte minst av vad chefredaktören för Svalbardsposten Hilda Kristin Rösvik har informerat om, hon har bott på orten i drygt ett år. Hon berättar om dramatiska händelser, såsom ras av bergmassor, som permafrosten som sjunker, om områden som tidigare var täckta av snö och is som nu också kan vara gröna. Hon hänvisar till temperaturmätningar som på de senaste 76 månaderna visat på en ökning i medeltemperaturen vid varje mättillfälle. Just nu råder högsommar med sju-åtta plusgrader och solen är uppe dygnet runt.
Den totala befolkningen i Longyearbyen, huvudorten på Svalbard, uppgår till dryga 2000 personer. Få människor bor där från barnåren till ålderdomen. De flesta är på plats för ett antal års arbete eller uppdrag. Kultur, kyrka, idrott och social gemenskap växer dock fram på ett vad jag förstår livaktigt sätt med stort deltagande från berörda. Norges regering vill också främja långsiktigt boende och samhällsliv.
Den ljusa delen av året, som pågår i fyra månader, lockar dock många besökare, så de som vistas i området är betydligt flera.
På senare år har det blivit en populär destination för kungligheter, statsmän, kryssningsturister och människor som söker äventyr och naturupplevelser utöver det vanliga.
Det är exotisk natur. Isbjörnarna lär vara fler än antalet bofasta invånare. Den som vill ge sig ut på tur utanför bygränsen får vara beredd på att följa de lokala reglerna och vara beväpnad. Såväl till sjöss som på land finns natur som lockar till upptäcktsfärder och resor. Guider och turistvärdarna blir alltfler.
En viktig fråga är vad som ska ersätta kolet som energikälla. Tidigare var det omfattande kolbrytning på Svalbard. Nu är endast en gruva igång, Gruve 7, och i ett av världens kallaste områden går det som var och
en förstår åt en mängd energi för uppvärmning. Kolgruvornas tid är – vilket torde vara en förutsättning för ett trovärdigt klimatarbete – snart historia. Brytningen kan pågå i högst tio år, men det kan mycket väl gå snabbare om nödvändigt omställningsarbete tar fart.
Vad kommer sedan?
Solceller lyfts fram och betydande forskning och utveckling sker på detta område. Med sol hela dygnet i fyra månader finns givetvis potential.
Den norska regeringen presenterade förra året sin Svalbardpolitik för kommande år. Det skedde på sedvanligt sätt genom att skrivelse lades fram för Stortinget. Att den kom just då väckte dock viss uppmärksamhet. Norsk svalbardspolitik har annars tidigare präglats av en närmast rituell regelbundenhet med en skrivelse vart tionde år till Stortinget. Denna gång tog det endast åtta år.
Förklaringen ansågs vara att den tidigare stabila och tämligen förutsägbara situationen på Svalbard förändrats. Framförallt av två orsaker: en ökat förlustbringande kolgruvedrift och en osäkerhet kring säkerhetspolitiken där ökat ryskt intresse för Arktis angavs som skäl. Brett samarbete med Ryssland har präglat Svalbardpolitiken i alla år. Det är målet också framöver.
Även Sverige spelar en roll på olika sätt. Dels är svenskar enligt uppgift den näst vanligaste nationaliteten på de nya invånare som flyttar till Svalbard, men också genom Sveriges roll i Arktiska rådet, EU och givetvis som en nära och god granne till Norge i det nordiska samarbetet.
Kan då klimatforskning och turism gå hand i hand för en ny framtid för Svalbard? Innebär inte ett ökat antal turister, kryssningsfartyg, flygresor, att just miljön och naturen påverkas ännu mera?
Utmaningen ligger nog i att se möjligheterna. Förhoppningen är att just forskning och turism blir framtidens utveckling för Svalbard.
Ju fler som får ta del av vardagen, som på ort och ställe möter de förutsättningar som råder, desto större engagemang och intresse skapas för en uppslutning kring att den hållbara utvecklingen är ett gemensamt
gränsöverskridande intresse.
Senast uppdaterad: onsdag 20 september 2017
