Vi skall känna stolthet att vårt land kliver fram när det behövs som mest
Mänskligheten mötes av de största utmaningarna i modern tid när krigen i mellanöstern drev alltfler människor på desperat flykt. Sverige tog emot 163 000 människor på en höst som pressade vårt land till det yttersta.
Olyckskorparna kraxade om ”systemkollaps”. Skulle hellre vilja prata om ”systemsuccé”. När man såg hur människor på riktigt öppnade sina hjärtan – fixade välkomstpaket och språkcaféer. Faktum är att inget annat välfärdsland har tagit emot så många människor per capita som Sverige gjorde där och då. En av vårt lands vackraste stunder. Hur tonläget och politiken utvecklades därefter kan förvisso diskuteras och det kommer vi såklart att göra. Vårt partidistrikt har haft en föredömligt stringent hållning rakt igenom, som så ofta.
I samband med vår partikongress några år senare drabbades vi av ett blodigt terrordåd. Inte sedan 70-talet hade terrorns fula tryne visat sig på detta sätt. Även denna gång fick gärningsmannens uppsåt på många sätt total motsatt effekt. Vi slöt oss samman. Istället för uppsåtet att polarisera och öka hatet blev efterbörden ett bevis för motsatsen. Vi höll ihop. Regeringen visade handlingskraft och vi har idag flera och kraftfullare verktyg än tidigare för att förebygga och förhindra terror.
Den parlamentariska situationen har inte heller varit optimal. Efter bägge valen krävdes hantverksskicklighet och pragmatism för att möjliggöra en socialdemokratisk ledd regering. Vår partilednings förmågor att förhandla fram en lösning förtjänar respekt.
Att det har varit ordning och reda i statsfinanserna är en av förutsättningarna för de omfattande satsningar på såväl försvar och polis som skola och omsorg. Här finns nog nyckeln till att regeringen har överlevt trots en strukturell minoritet i riksdagen.
Den politiska debatten har präglats av hur situationen ser ut i våra underprivilegierade områden. Hedersproblematik och skjutningar tar den mesta politiska och mediala luften, men också ökade folkhälsoklyftor och segregerade skolor. De stora, och ökade, klasskillnaderna i vårt land är myllan i vilket detta misslyckande tillåts gro. Här har vårt parti en läxa att göra.
Sedan kom Corona. Inte sedan Spanskasjukan för hundra år sedan har vi ställts inför ett så påtagligt medicinskt hot. Efter en lång period av positiv utveckling sätts åter liv och hälsa i fokus. Medellivslängden har ökat mer än prognostiserat pga. vetenskapliga framsteg som gjort cancer- och hjärtkärlsjukdomarna allt mindre dödliga. Vi pressar ner plötsliga dödsorsaker över hela linjen. Vi har aldrig haft större anledning att känna grundläggande trygghet.
Med Covid-19 ställs allt på ända på många sätt. Vårt sätt att leva omprövas. Våra grundläggande behov av värme och generationsöverskridande kontakter begränsas. Skolor har fått stänga. Företag går på knäna. Än så länge har vi mött denna utmaning med förnuft och rationalitet. Det är med hjältemodiga vårdinsatser och kreativ organisation som detta skall mötas. Struktur. Inte med fingerpekande och syndabocksletande vilket vi dessvärre börjar se tendenser till den senaste tiden. Vi kommer att klara denna kris också.
Den förändring som kommer överskugga alla dessa ovan beskrivna dysterheter handlar såklart om klimatet. Här ligger vår arts överlevnad i vågskålen. Det kommer krävas politiskt mod av en art som vi inte sett tidigare. Stegen har dock redan börjat tas. I dagarna har vi till exempel fått besked om att LKAB kommer göra den största svenska industriinvesteringen någonsin. Man kommer ställa om för att bli jordens första klimatneutrala järnmalmsproducent. Vackert så.
Negativ rikspolitisk rapport? Ja, kanske. Poängen är att när påfrestningarna är som störst så kan vi klara vad som helst. Förutsättningen är dock att vi håller ihop och hjälps åt. Som nation. Som parti. Kalla det DÖ, JÖK, borgfred eller handslag. Det är inte polarisering och konflikt som är svaret. Det är med solidaritet och samarbete vi når resultat.
Petter Löberg, Riksdagsledamot
Senast uppdaterad: lördag 28 november 2020
