Jämställdhet inom fackföreningsrörelsen
Beslut har tagits på tidigare kongresser om att det i förbundets styrande organ ska finnas minst 40 % av det underrepresenterade könet. Nu är detta uppnått på de flesta beslutsnivåerna på central nivå, återstår nu att göra detsamma på regional och lokalnivå där det fortfarande finns en del att göra.
IF Metall valde på årets kongress i Göteborg den första kvinnan att leda ett industriförbund då Marie Nilsson valdes till ordförande under stora ovationer.
IF Metall är ett mansdominerat förbund med över 70% män bland medlemmarna. Att förbundet valde en kvinnlig ordförande visar att beslutet på kongressen 2014 om att förbundet skulle vara ett feministiskt förbund var rätt. Trots mansdominansen har kvinnor lyfts fram i ledande positioner över hela förbundet. Tidigare har det varit vanligt att kvinnor släppts fram till positioner som inte gett reellt inflytande, det har då varit en jämställdhet utan egentlig mening.
Jag ser detta som en start för kvinnors rätt att få lön efter kompetens och inte utifrån sitt kön, en pension som går att leva på utan att behöva förlita sig på mannens pension. När jag gick med i facket fans det speciella kvinnotariffer i våra avtal, kvinnan tjänade mindre än mannen även om de utförde exakt samma arbete. Detta skulle idag vara otänkbart även om det fortfarande finns människor (män) som tycker att det var bättre förr.
Kvinnor arbetar idag som gruvarbetare, inom tung industri, inom vård och omsorg i princip inom alla yrken, varför ska de då ha lägre löner än män. Jämställda löner är nästa stora fråga för den samlade Svenska fackföreningsrörelsen.
Det finns som sagt en hel del kvar att göra men under mina 44 år som fackligt aktiv har utvecklingen varit till det bättre, men med fler kvinnor på ledande poster inom fackföreningsrörelsen kommer jämställdheten ta stora steg framåt mot ett samhälle där alla är lika mycket värda oavsett kön.
Senast uppdaterad: onsdag 20 september 2017
